Vilken personlighetstyp är du i tunnelbanan?

Jag har kommit fram till att det finns tre typer av personligheter i tunnelbanan i Stockholm. Sätena är ju grupperade om fyra där två stolar alltså är riktade mot två andra stolar. Ni som bor i Stockholm förstår nog vad jag syftar på och ni som inte bor i Stockholm förstår antagligen inte. Är ju inte alltid den bästa på att förklara mig i text. Det jag i alla fall ofta tänker på i tunnelbanan är de olika typerna som finns vad gäller vilken sittplats man väljer. 99 % av alla som åker tunnelbana kör på den klassiska ”svenne”-personligheten där målet är att hitta en plats så långt ifrån alla andra som möjligt. Finns det inte en helt egen ”fyra” att sätta sig på sätter man sig snett mitt emot en person som sitter ensam i en ”fyra”. Det vill säga så långt ifrån den andra personen som möjligt. Detta är då givetvis efter att man letat igenom hela vagnen och insett att man måste dela ”fyra” med en eller flera andra personer. Sedan finns det de personer som letar runt efter en ledig ”fyra” ett tag, hittar ingen och väljer att sätta sig mitt emot en person som redan sitter i en. Alternativt att man till och med joinar en fyra där två personer redan sitter(!). Man bryr sig helt enkelt inte jättemycket om eget space och ger upp ganska direkt om det är relativt fullt på tunnelbanan. Sedan har vi då den tredje personlighetstypen, som kommer in i tunnelbanan och tar första lediga trevliga plats. Vagnen kan vara helt tom förutom några enstaka personer som sitter utspritt, kanske är det till och med bara en person som sitter i vagnen – och så sätter man sig i samma ”fyra”. Dessa personer ler ibland lite trevligt mot sina grannar i ”fyran”. Dessa personer älskar jag. De går så mycket emot den klassiska svenne-stilen som det bara går. De har gnistan helt enkelt. Bara döda fiskar följer strömmen som många brukar säga. Vilken personlighetstyp är du i tunnelbanan?

Sluta ursäkta dig

Min otroligt smarta vän Nicholie sa något klokt häromdagen. Man ska sluta ursäkta sig. Då syftade hon inte på att be om ursäkt och säga förlåt om man tillexempel gjort något dumt. Hon tänkte mer på sådana småsaker vi dagligen ursäktar oss för bara för att få bekräftelse från andra och oss själva. Övertyga oss om att vårt val var rätt osv. ”Ursäkta att jag har på mig pyjamas idag och ser lite sliten ut, är lite trött”. ”Ursäkta att jag har det lite stökigt hemma, har inte hunnit städa”. ”Ursäkta att det tagit tid att svara på ditt mail, jag får så många mail….Och ditt var inte ett av de jag prioriterade” (det sista säger man såklart inte högt då, utan till sig själv). Sådana saker. Vi har ju valt att ha på oss sköna kläder och bortprioritera städning av en anledning. Att ursäkta sig leder bara till att vi manipulerar oss själva och försöker bevisa saker för andra helt i onödan. Känns lite typiskt svenskt också. Be yourself, and if people don’t like it, well, fuck them. Som jag och Nicholie brukar säga. Det var dagens tips från Nixon. Lovar att ni alla kommer bli lite lyckligare som människor om ni slutar ursäkta er själva och börjar leva i verkligheten. Stå för den ni är osv. Hoppas alla har en underbar tisdag. Ciao.

Ring inte mig i helgen

Självklart får ni ringa mig i helgen. Men jag kommer antagligen inte att svara. Tänkte nämligen gå under jorden i helgen och stänga av min mobil. Har hört att sådant ska vara bra. Tror jag är lite mobilberoende. Och så ringer det ju så trevliga människor till mig hela tiden så man kan ju inte låta bli att svara. Och så slutar det med att man pratar i telefon hela dagarna och det har ju inte en sådan som jag tid med. Så om ni undrar varför det inte går att nå mig i helgen så har jag inte dött. Jag kör bara en liten mobil-detox. Vill ni också testa en digital detox har jag skrivit en artikel på VOYZ tidigare om hur man gör här.

In Between

 

Jag har ett problem. Jag har större delen av mitt liv varit en extremt extrovert människa. Alltså en sådan som får energi av att vara med människor och därför alltså bara kastar sig ut i sociala sammanhang och tillställningar så fort tillfälle ges. Men nu på sista tiden har jag känt att jag håller på att omvandlas till en introvert person, av någon oklar anledning. En sådan som alltså blir helt utmattad av krävande sociala situationer. Problemet är att jag tror jag har fastnat någonstans mitt i transformationen. Jag har liksom hamnat in between. Jag känner ett extremt sug efter social interaktion och sällskap och kastar mig fortfarande ut och beblandar mig med mänskligheten hela tiden, eftersom att det är så jag har gjort hela mitt liv. Sedan när jag är mitt i händelsernas centrum tänker jag mest ”ånej vad gör jag nu”.

Det jag syftar på nu är inte när jag umgås med mina vänner såklart. Denna tanke dyker oftast upp på ytliga mingel, event, i matbutiken och liknande. Jag hatar att handla mat nuförtiden. Får panik och blir helt stressad och utmattad av alla människor som rör sig runt i lokalen. Åka tunnelbana är också helt hemskt. Det har jag slutat med helt och promenerar för det mesta till möten och liknande. Bra för min hälsa i och för sig. Nu när jag skrev detta inlägg insåg jag att det jag beskriver låter lite som social fobi och inte som någon som är introvert. Kanske är det jag har gått och dragit på mig. Hmm. Ska googla. Brb.

Uppe bland molnen

Folk brukar säga att jag är lite svår att få kontakt med ibland. Att jag liksom är lite i min egen värld. Uppe bland molnen och svävar. Det stämmer nog.  Annars gillar jag att hänga i molnfria miljöer. Brukar försöka ta mig dit så ofta jag kan och vara så närvarande som möjligt. Som på denna bilden tillexempel. Det var för några veckor sedan på ett tak i Turkiet.

Har jag hängt på ett bibliotek på andra sidan Malaga. Det var mest för att alla andra bibliotek förutom det stänger kl 14 hela sommaren. Spanjorerna kanske tänker att det är dags för siesta då. Men detta håller tydligen öppet till klockan 21 varje dag. Måste jag ju pröva på tänkte jag. Så satte mig där med alla studenter. En himla massa var dem. Finns ju ett stort universitet här i Malaga. hade nästan glömt det. Fick panik av att det var så mycket folk och åkte till mitt favorithotell AC Palacio istället och hängde i deras lounge. Fick i alla fall se lite mer av Malagas fula förort idag. Alltid något.

Mitt bästa travel hack till dig som vill ha längre semester

Nu sådär i semestertider tänkte jag passa på att tipsa om hur man kan göra om man inte vill att semestern ska ta slut. Detta fungerar endast för er som transporterar er med flygplan på semestern. Det ni gör är att se till att missa flyget tillbaka från den. Semestern alltså. Och så bokar ni ett nytt flyg som går hem några dagar senare. Oftast finns det flyg hem samma dag men dom är ju inte speciellt billiga och semesterkassan lär ju vara ganska slut vid det laget. Så att bli kvar några extra dagar kan vara enda alternativet om ni har tur. Vill ni ha en steg-för-steg-guide i hur man missar flyget enklast möjligt har jag skrivit en sådan här.

Jag är väldigt bra på att missa flyg. Dock är jag relativt bra på att hinna med flyg också lite beroende på hur man ser det. Jag kommer oftast samtidigt som gaten stänger och jag flyger väldigt ofta. Så räknar man ut hur många procent av mina flighter jag har missat så är det nog inte så många. Och enligt flygplatsernas tidtabeller borde jag ha missat de flesta flygen jag hunnit med. Men jag har lärt mig att deras flygtider mest bara är ett spel för galleriet och oftast stänger gaten 5 minuter senare än det som står. Imorgon ska jag flyga till Köpenhamn. Vi får se hur det går.

Vad är det bästa som någonsin hänt dig?

Intressant tankeväckare tyckte jag. Frågan i rubriken på detta inlägg alltså. Man börjar fundera liksom. Kommer man inte på något är det ju lite deppigt. Då kanske man ska fundera lite på att rikta om sitt liv. Jag kom inte på något. Men hoppas det beror på att det är lite rörigt i mitt huvud just nu. Kom ju på flera bra saker såklart. Men svårt att identifiera den absolut bästa händelsen. Jag ska ta en funderare på den. Det tycker jag alla borde göra. Så man inte bara kör på i helt fel riktning. I livet tänker jag då. Har för mitt att det finns något sådant citat. ”Speed is irrelevant if you are going in the wrong direction”. Något sånt. Jag gillar ju när det går fort men jag tror det ligger något i det där. Tid för eftertanke är också viktigt, som kloka människor brukar säga.

Skippa skolan om du vill bli miljonär

Skolan och bra betyg är inget för miljonärer tydligen. Klicka på videon ovan för mer info. Man ramlar ju över sådana rubriker lite då och då. Studier som gjorts på om det finns någon korrelation mellan variablerna högutbildad-framgångsrik och liknande. Älskar dem. Varje gång jag hittar en sådan artikel eller video länkar jag den till mina högutbildade och framgångsrika släktingar. Mest dom som jag vet är lite besvikna i smyg på att jag aldrig hoppade på den där civilingenjörsutbildningen jag funderade på ett tag.

Sedan vet jag inte riktigt vad framgångsrik betyder egentligen och om det är något jag vill bli. Hellre lycklig tror jag. Och om allt man tänkt med karriärer hit och dit skiter sig i Sverige kan man ju alltid sälja allt, köpa en liten båt och cruisa runt i Karibien och sälja pizza eller något. Har ju ändå gått på seglarskola när jag var liten. Bara man inte får bommen i huvudet brukar det flyta på rätt bra på sjön.

Tror även att jag älskar denna typ av studier då jag aldrig varit ett stort fan av skolan. Är däremot väldigt svag för grupptryck och har alltid haft turen att bli kompis med de mest studiemotiverade och betygshetsiga personerna i klassen. Utan dem hade jag säkert fortfarande suttit i skolbänken. Jag har absolut ingenting emot utbildning, älskar att lära mig saker. Det är skolsystemets uppbyggnad jag stör mig mest på. Har faktiskt kommit på ett nytt genialiskt betygsystem som enligt mig gör skolan mer rättvis. Om ni känner någon politiker eller har någon kontakt på skolverket eller så får ni gärna pitcha min idé för dem. Ni kan läsa om den här. Tack på förhand!

Vart sätter du dig i bussen? Så speglar valet din personlighetstyp

Coola kidz sätter sig längst bak i bussen. Det fick jag i alla fall lära mig när jag växte upp i the hoods borta i Sollentuna. Så jag sätter mig alltid längst bak och försöker se så cool ut jag bara kan. Idag ramlade jag över en artikel om att valet av säte i bussen tydligen har med ens personlighetstyp att göra. Några forskare i London har nämligen observerat dubbeldäckarna i därborta och kommit fram till att det finns sju distinkta personlighetstyper som gör olika val när det kommer till bussplats. Såhär ligger det till enligt studien:

  1. De innovativa personlighetstyperna sätter sig gärna högst upp och längst fram i bussen.
  2. Rebellerna och de som inte gillar när deras personliga sfär inkräktas sätter sig högst upp och längst bak i bussen.
  3. De lite yngre och mer självständiga passagerarna gillar att sitta i mitten av övre däck. Dessa ser du ofta med hörlurar eller len tidning. Självständiga och inne i sitt alltså.
  4. De sällskapssjuka flockdjuren hittas ofta allra längst fram på nedre däck.
  5. De starka kommunikatörerna sätter sig ofta strax bakom mitten av bussen.
  6. Risktagare hittas ofta längst bak och längst ner i bussarna, på de lite upphöjda sätena. De gillar tydligen att sitta lite högre och ha uppsikt över de andra passagerarna då det får dem att känna sig lite viktigare.
  7. Kameleonterna hittar du lite överallt och de väljer alltid olika delar av bussen för varje resa. Detta är den personlighetstypen som inte bryr sig om var de sitter då de känner att de passar in överallt.

Nu vet jag inte om denna slutsats riktigt går att applicera på våra tråkiga bussar i Sverige som inte är dubbeldäckare. Ni som blir nyfikna på att ta reda på vilken av dessa personlighetstyper ni är får väl helt enkelt åka till London och testa. Men enligt denna studie skulle jag då alltså vara en risktagare. Spännande.

Därför har jag aldrig haft pojkvän

Fick precis en insikt. En uppenbarelse alltså. Eller vad man nu vill kalla det. Jag insåg varför jag aldrig varit kär tror jag. Det är för att min drömkille inte existerar. Min killtyp finns helt enkelt inte. Jag har väldigt bra koll på exakt vilken min killtyp är, men idag kom jag alltså fram till att den inte existerar. Jag kallar numera min stil för den förlorade rasen. Eller kategorin kanske. Den förlorade killtypen. Jag ska beskriva den så att ni förstår.

Den typen av utseende jag oftast attraheras av är det folk brukar kalla för den typiska pojkbandskillen. De som ser ut som att de spelar i band alltså. Typ ett sånt tråkigt perfekt utseende, rena drag och sött leende. Jag brukar se otroligt söta killar på stan som ser ut ungefär så, problemet är att de oftast är alldeles för unga. Typ 17 år kanske. Det vill säga sju år yngre än mig. Då tänker jag alltid, wow, vilken jävla pangkille han kommer att vara om några år när han växt till sig lite. Då tar jag honom. Problemet i detta som jag då insåg först idag är att dessa killar aldrig utvecklas riktigt så som jag tänkt. Utan när de blir äldre slutar de träna, skaffar sig ovårdat skägg, får dålig hy och magrutorna suddas ut. De ser liksom inte alls sådär rena och söta och härliga ut längre. Så den typen av utseende jag attraheras av existerar inte i verkligheten. Man ser dem dock ibland i olika serier osv. Men det är ju svårt att få kontakt med huvudkaraktärerna i Gossip Girl och dylikt för att ta ett exempel. För det första bor de oftast på andra sidan Atlanten och för det andra är deras mailinkorg oftast overloaded. Mitt mail kommer alltså försvinna i mängden och jag är ju ingen modell direkt så kommer nog inte prioriteras i den röran.

Nu låter det som att jag bara bryr mig om utseendet. Så är det ju inte. Men eftersom att jag klickar väldigt bra personlighetsmässigt med de flesta människor är det liksom svårt att sortera ut vilken personlighetstyp min drömkille ska ha. Så det jag gått på hittills i livet är ofta utseendet och de killar jag attraheras av. Vilka då är de där unga och fräscha killarna som jag i mitt huvud lägger på några år på alltså. De som jag idag insett inte finns på riktigt. Vill jag bli kär och gifta mig osv en dag framöver får jag nog tänka om. Typiskt. Hatar I-landsproblem.