Teleporterade mig in i framtiden. Sjukt värt.

Har ni någonsin undrat hur det känns känns att hoppa över en vecka av sitt liv och bara pang teleportera sig sju dagar framåt i tiden? Jag vet. Testade på det veckan som var faktiskt. I tisdags natt blev jag dödssjuk och fick 40 graders feber. Jag hade så ont i halsen att jag inte kunde svälja och eftersom man gör det omedvetet någon gång varannan minut så blev ju livet plötsligt himla jobbigt. Eftersom att jag även var jättetrött och knappt orkade hålla ögonen öppna bestämde jag mig för att sova mig igenom sjukdomen. Maja kom och hämtade mig och körde hem mig till pappa och så la jag mig i mitt gamla rum därhemma och sov tills igår. Vaknade ungefär varannan timme och drack lite nyponsoppa eller sa hej till någon familjemedlem som kikade in i rummet och frågade hur jag mådde. Eller viskade hej gjorde jag nog. Märkte inte så stor skillnad på dag och natt förutom att det såg mörkare ut bakom gardinerna i fönstret vissa gånger då jag vaknade. En otroligt spännande upplevelse. Mina vänner påstår att de saknar mig och jag fattar ingenting. För mig som sovit bort hela veckan känns det som att jag träffade dem igår. Spännande som sagt. Blir ni sjuka rekommenderar jag er definitivt att testa sovmetoden. Som att teleportera sig förbi hela sjukdomen #lifehackbynixon

Vad gör man om man råkat anmäla sin husläkare och behöver läkartid?

Den senaste veckan har jag verkligen fått en bekräftelse på att många så kallade yrkesprofessionella här i samhället verkligen inte är professionella i sina yrken. När man var liten trodde man ju att alla vuxna och uppstyrda människor var riktiga experter på sina arbeten. Men nu när man är mitt ibland dem har man ju förstått att minst hälften bara låtsasjobbar. De vet egentligen inte riktigt vad de håller på med. Det som förra veckan bekräftade denna föreställning jag har var min upplevelse av olika läkarbesök på diverse vårdcentraler i Stockholm och tillhörande förorter. Jag har varit supersjuk och hängt på både vårdcentraler, drop-in-mottagningar och akutenheter. Läkarna har fortfarande inte konstaterat vad det är jag är för sjuk, men de har kastat på mig lite olika typer av mediciner att knapra på ändå. Alla har lite olika teorier och säger lite olika saker också så det är svårt att veta vad som är rätt. När jag berättade för läkare nummer två vad de hade gjort och sagt på besök nummer ett blev hen till och med så upprörd att hen gjorde en anmälan av den vårdcentralen.

Problemet är dock att jag fortfarande är sjuk och har fått en allergisk reaktion mot antibiotikan de gav mig. Jag skulle därför behöva ett återbesök hos min vårdcentral, men vet inte hur välkommen jag är där längre efter anmälan som gjordes mot den med mitt namn. Förhoppningsvis kommer de inte att låsa dörren till mottagningen, men tror inte de kommer ge mig sin bästa service. Akutmottagningen sa dock att jag inte får lista om mig än då det är den vårdcentralen som sitter på alla mina provsvar som kommer om några dagar. Typiskt Nixon och sätta sig själv i klistret.

PS. Igår lossnade klistret på en list i vår lägenhet när jag råkade nudda den. Hela listen trillade ned. Ibland undrar jag om Pia bor med mig för att vara snäll eller om hon verkligen tycker att jag är världens bästa roomie. Hon kallar mig ofta älskling i alla fall så någon typ av kärlek och ömhet måste hon ju känna gentemot mig.