3 tecken på att du stressar dig genom livet

En viktig sak att komma ihåg är att vi bara lever en gång. Därför ska man inte stressa sig igenom livet. Jag glömmer det ibland och då brukar jag påminna mig själv. Jag har på senaste gjort lite observationer på hektiska människor i Stockholmsområdet, och kommit fram till 3 beteenden som absolut tyder på att man stressar sig igenom livet. Känner du igen dig i något kanske du ska ta dig en funderare över om du borde sakta ner.

1. Överdriven hets för att hinna med tunnelbanan

Här syftar jag på folk som hoppar nerför rulltrappan och kutar fram och klämmer sig in genom tunnelbanedörrar som har en glipa på tre millimeter. Detta under tider på dygnet när tunnelbanan går varannan minut. De har ungefär samma tempo som idrottare i slutspurten av ett hundrameterslopp i löpning. De som bara har några meter kvar till att vinna OS. Allt hänger på liv och död och så ni vet. Man kan ju undra om allt hänger på liv och död för tunnelbanelöparna också. Brukar fundera på vad de har för jobb de där. Kanske en chef som låser dörren kl 8.01 och ger alla som inte är där då sparken. Måste ju vara något sånt.

2. Struntar i att handla när de är kö

Dessa människor är ganska bra på ett sätt då de gör köerna kortare för de fighters som inte ger upp. Syftar alltså på folk som står i en kö med ca 3-5 personer framför sig, ger upp och struntar i att handla. Händer detta någon gång ibland när du har ett pressat dagsschema behöver det inte vara ett tecken på att du stressar dig igenom livet. Men skippar du ofta att handla pågrund av ”långa köer” kanske du ska fundera på att börja chilla ner lite.

3. Offrar livet på övergångsställen

Ibland ser man folk som springer över vägen fast det är rött och hundra bilar kör i 200 km/h en meter ifrån övergångsstället. Offrar du livet för att tjäna några minuter stressar du dig definitivt igenom livet.

PS. Ledsen för klyschigt citat i bilden. Men gillar sånna tyvärr. 

Jag tror jag är allergisk mot min tandborste

Kan man vara allergisk mot sin tandborste? Om man kan det tror jag att jag har varit det sedan i somras. Varje gång jag borstar tänderna får jag sådana kväljningar. Två gånger har jag spytt faktiskt. Jättemärkligt jag vet. Känns ju dock lite konstigt att gå till en läkare med dessa symptom. Får en känsla av att de inte skulle ta mig på allvar. Men kanske ska ringa en husdoktor eller något. Se om de har haft några liknande patienter och tips på hur jag kan lindra besvären eller så. Man vet ju aldrig. Värt ett försök.

Hur hälsar man på folk?

Tycker ibland det kan var lite svårt att veta hur jag ska hälsa på folk. Har faktiskt stött på detta problem två gånger den senaste veckan. I Sverige skakar vi ju hand första gången vi träffar någon och andra gången blir det en kram. Problemet här kan ju dock vara när vi träffar någon som vi endast träffat en gång för jättelängesedan och aldrig egentligen utbytt några fler ord än att presentera våra namn och plötsligt stöter på varandra igen. En kram kan då kännas lite väl personligt och intimt för de flesta svenskar. Men att skaka hand igen blir ju också fel. På sydligare breddgrader går man ju all in för intima kindpussar direkt, dock finns det väldigt många varianter på detta. I Frankrike tillexempel kör man ofta tre kindpussar, i Spanien kör man bara två och i Italien börjar man från motsatt håll. Risken för krock när man rör sig runt i dessa länder är därför ganska stor.

Mina två problem jag stötte på i veckan var när jag träffade på italienare och amerikanare här i Sverige. Vilken regel är det som gäller då? Jag som bott i Spanien i flera år känner mig ju helt naturlig med kindpussen, men dessa italienare visste ju inte det. Så där stod jag lite obekväm i någon sekund och funderade på hur jag skulle göra och sedan slutade det med att de sträckte fram handen mot mig. Amerikanaren hade jag träffat förut men för väldigt länge sedan. Så där låg osäkerheten både i om hon kom ihåg mig och hur de egentligen hälsar på varandra borta i staterna. Efter att jag stått och sett ut som ett frågetecken ett tag sa amerikanaren ”Let’s hug it off!”. Så kramades vi. Allt löste ju sig fint, men himla krångligt det där med hur man hälsar på folk tycker jag.

Sluta ursäkta dig

Min otroligt smarta vän Nicholie sa något klokt häromdagen. Man ska sluta ursäkta sig. Då syftade hon inte på att be om ursäkt och säga förlåt om man tillexempel gjort något dumt. Hon tänkte mer på sådana småsaker vi dagligen ursäktar oss för bara för att få bekräftelse från andra och oss själva. Övertyga oss om att vårt val var rätt osv. ”Ursäkta att jag har på mig pyjamas idag och ser lite sliten ut, är lite trött”. ”Ursäkta att jag har det lite stökigt hemma, har inte hunnit städa”. ”Ursäkta att det tagit tid att svara på ditt mail, jag får så många mail….Och ditt var inte ett av de jag prioriterade” (det sista säger man såklart inte högt då, utan till sig själv). Sådana saker. Vi har ju valt att ha på oss sköna kläder och bortprioritera städning av en anledning. Att ursäkta sig leder bara till att vi manipulerar oss själva och försöker bevisa saker för andra helt i onödan. Känns lite typiskt svenskt också. Be yourself, and if people don’t like it, well, fuck them. Som jag och Nicholie brukar säga. Det var dagens tips från Nixon. Lovar att ni alla kommer bli lite lyckligare som människor om ni slutar ursäkta er själva och börjar leva i verkligheten. Stå för den ni är osv. Hoppas alla har en underbar tisdag. Ciao.

Uppe bland molnen

Folk brukar säga att jag är lite svår att få kontakt med ibland. Att jag liksom är lite i min egen värld. Uppe bland molnen och svävar. Det stämmer nog.  Annars gillar jag att hänga i molnfria miljöer. Brukar försöka ta mig dit så ofta jag kan och vara så närvarande som möjligt. Som på denna bilden tillexempel. Det var för några veckor sedan på ett tak i Turkiet.

Har jag hängt på ett bibliotek på andra sidan Malaga. Det var mest för att alla andra bibliotek förutom det stänger kl 14 hela sommaren. Spanjorerna kanske tänker att det är dags för siesta då. Men detta håller tydligen öppet till klockan 21 varje dag. Måste jag ju pröva på tänkte jag. Så satte mig där med alla studenter. En himla massa var dem. Finns ju ett stort universitet här i Malaga. hade nästan glömt det. Fick panik av att det var så mycket folk och åkte till mitt favorithotell AC Palacio istället och hängde i deras lounge. Fick i alla fall se lite mer av Malagas fula förort idag. Alltid något.

Vad är det bästa som någonsin hänt dig?

Intressant tankeväckare tyckte jag. Frågan i rubriken på detta inlägg alltså. Man börjar fundera liksom. Kommer man inte på något är det ju lite deppigt. Då kanske man ska fundera lite på att rikta om sitt liv. Jag kom inte på något. Men hoppas det beror på att det är lite rörigt i mitt huvud just nu. Kom ju på flera bra saker såklart. Men svårt att identifiera den absolut bästa händelsen. Jag ska ta en funderare på den. Det tycker jag alla borde göra. Så man inte bara kör på i helt fel riktning. I livet tänker jag då. Har för mitt att det finns något sådant citat. ”Speed is irrelevant if you are going in the wrong direction”. Något sånt. Jag gillar ju när det går fort men jag tror det ligger något i det där. Tid för eftertanke är också viktigt, som kloka människor brukar säga.

Vad är det bästa som någonsin hänt dig?

DSC_3472

Nu började du tänka så det knakar va? Det gjorde jag när jag ramlade över frågan ovan i alla fall. Intressant var den. Om man lyckas tänka ut de tio bästa sakerna som hänt en i livet har man ju lite riktlinjer att gå efter. När man blickar framåt alltså. Det kan vara bra att ha koll på vad man uppskattar och tycker om. Då kan man hålla utkik efter liknande händelser och möjligheter som dyker upp framöver, fånga dessa och fortsätta ha det bra. Känner man sig lite vilsen i livet är det alltid bra att stanna upp och fundera på sånt här. Känner man sig lite vilsen i livet och har tenta om några timmar är det inte alltid bra att stanna upp och fundera på sånt här. Ibland måste man tänka två gånger. Godnatt.

Därför är jag en vampyr

DSC_1916

Ni vet vid klockan halv tio däromkring när folk börjar varva ner inför kvällen? Sätta på en film, facebookhänga eller bara allmänt förberedda sig för att snart kommer natten alltså. Om man inte är lite härlig och går ut och tar ett glas då. Eller två eller femton. Jag har aldrig förstått hur det förstnämnda ska gå till för mig. Jag varvar inte ner klockan halv tio. Jag varvar upp. Jag kommer på ungefär hundra roliga aktiviteter som jag bara måste och vill fixa där och då. Exempelvis lära mig allt om SEO och ladda ner alla podcast som finns om det, ta fram min gamla hårddisk och sortera bilderna där i en ny ordning, städa garderoben, lära mig några fraser på Isländska eller bara höra av mig till en gammal kompis jag kommit på att jag inte pratat med på ett år. Allt sådant känns extremt viktigt. Några affärsidéer som jag får för mig att jag kan tjäna miljarder på brukar också rusa förbi i huvudet.

I de flesta artiklar jag läser om produktivitet står det att människan är som produktivast på förmiddagen och sedan efter lunch så dalar det sakta tills det avtar på kvällskvisten. Vi människor är ju skapta för att gå upp med solen egentligen osv. Därför jag har kommit fram till att jag måste vara en vampyr. Så fort det blir mörkt börjar jag leva. Så tråkigt tycker jag att samhället är uppbyggt tvärtom mot min livsstil. Har under mina 23 år i livet fortfarande inte hittat något sätt att anpassa mig. Går ju upp dundertrött med alla andra och sådär. Men om jag inte har något viktigt för mig på förmiddagen sitter jag oftast med bara och stirrar tills klockan är ett. Känns ju väldigt onödigt men vill inte sova så folk tror att jag är en slacker. Ska ta reda på vad andra vampyrer har gjort åt problemet. BRB.

Så fackar du dina vänner

Vem är egentligen en kompis och vem är en bekant, och varför finns det inget mittemellan? Jag och Jenny störde oss på att det är ett alldeles för stort hopp mellan vad som är en kompis och vad som är en bekant. Det finns för många som faller däremellan. Och dessa varelser vill man ju också kalla för någonting. Vi människor älskar ju att sätta folk i fack. Därför har vi nu utvecklat en ny kategori för relationer mellan personer och även ett vänskapsystem, så att man på bästa sätt kan facka sina vänner. Tänkte dela med mig av detta till er. OBS! Varning för långt men läsvärt och revolutionerande inlägg.

photo-1444212477490-ca407925329e

Kompisar nivå 1: De vänner du kan ringa till mitt i natten med ett problem. Gärna ett stort problem då de annars kanske blir irriterade. Du har inte så många av dessa. Vissa i denna kategori kan till och med närma sig familjenivå. Du kallar dem bröder. För vissa människor är alla vänner på nivå 1 familj, och vissa kommer aldrig att ha några vänner som närmar sig familjenivå. Alla är olika och vissa är mer öppna och har lättare för att komma nära andra personer.

photo-1445052693476-5134dfe40f70

Kompisar nivå 2: Dessa kan du ringa och prata om allt och inget med, och bjuda över på en intim middag. Men när det händer något stort och livsförändrande i ditt liv är det inte dessa du ringer. De stora problemen lämnar du ofta utanför er relation. Dessa bjuder du självklart på en födelsedagsmiddag. Har man många vänner i nivå 2 kan det vara jobbigt att styra födelsedagsmiddag.

photo-1452725210141-07dda20225ec

Kompisar nivå 3: Detta är vänner du inte träffar så ofta, och sällan ensam. Dessa hör du gärna av dig till en fredagskväll för att fråga vad de har för planer för kvällen och då träffas ni i flock. Dessa vänner är egentligen dina viktigaste vänner att hålla koll på. Om du vill ha kvar dem alltså. Vårdar du inte relationen med dessa vänner kommer de att flyttas ner ett steg, med de kan även lätt flyttas upp till nivå 2. Bästa sättet att rensa bland dessa vänner är att flytta utomlands ett år. Då försvinner de direkt.

photo-1455995446964-ac64c23b70ba

Bekanta: De personer som finns i ditt sociala nätverk men som du aldrig bestämmer träff med eller hör av dig till om du inte har någon speciell fråga eller dylikt. Träffar du dessa på stan så säger du endast hej eller stannar och kallpratar i några minuter, men du skiner inte upp när du ser dem. Det vill säga, många människor blir inte genuint glada när de ser en bekant på stan och tycker mest att det är slöseri med tid att stanna och prata. Ett vanligt beteende är att undvika ögonkontakt med bekanta i största möjliga mån så man slipper hälsa (jag tror dock aldrig jag har förstått detta då jag älskar att kallprata och är troligtvis en av de bekanta man inte vill träffa på stan).

photo-1416453072034-c8dbfa2856b5

Kebanta: Detta är alltså det nya begreppet som jag och Jenny kom på idag. Detta är alla som faller mitt emellan facken vänner och bekanta. Man blir genuint glad när man råkar stöta på dem på stan men man skulle aldrig bestämma träff med dem. Om du har en stor födelsedagsfest kan du bjuda vissa av dina kebanta men dina bekanta bjuder du inte.

photo-1455955058944-66e6167810f7

Desorienterade vänner: Denna kategori utvecklade vi också idag. Detta är vänner som utåt sett kan tyckas vara inom någon av de olika kategorierna, men de hör egentligen inte dit. De kan även passa in i flera olika kategorier fast på olika plan. Ett typiskt exempel på detta är arbetskollegor eller klasskamrater. Ni träffas nästan varje dag och känner varandra bra, men skulle aldrig höra av er till varandra på fritiden. Ni har helt enkelt hamnat i fel sammanhang från början och detta är svårt att ta sig ur. Ni är alltså exempelvis på Nivå 2 när ni väl umgås men eftersom att ni aldrig hörs annars behandlar ni varandra som kebanter.

Det var allt för idag! Hoppas ni fick lite utrett i den trassliga kompisdjungeln.

PS. Jenny tillhör Nivå 1 för mig.